Två röster, en säng

HON: Jag hör nyckeln i låset innan jag ser honom. Hjärtat gör den där lilla volten det alltid gör, även efter alla dessa månader.

HAN: Lägenheten är mörk förutom ljuset från sovrummet. Jag vet redan vad det betyder.

HON: Jag har väntat i en timme. Läste samma sida fem gånger utan att komma ihåg ett ord av den.

HAN: Jag slänger av mig jackan i hallen, skorna någonstans jag inte bryr mig om att se var. Rummet drar mig till sig.

HON: Han fyller dörröppningen, och jag lägger ifrån mig boken utan att låtsas om annat.

HAN: Hon ser på mig på det där sättet. Det sättet som gör att jag glömmer hur trött jag var för tio sekunder sedan.

HON: Jag sträcker ut handen. Han tar den, drar mig upp mot sig istället för att själv komma ner.

HAN: Hennes läppar smakar som vin och väntan. Jag kysser henne som om det var första gången, inte den hundrade.

HON: Hans fingrar hittar dragkedjan på min klänning utan att leta. Han vet exakt var den sitter.

HAN: Tyget faller, och jag tar ett steg tillbaka bara för att se henne, innan otåligheten tar över igen.

HON: Jag river i hans skjorta, knappar som inte alls får den respekt de förtjänar.

HAN: Vi faller mot sängen tillsammans, skratt som blandas med tyngre andetag när kläderna äntligen är borta.

HON: Han förenar oss med en rörelse som får mig att glömma allt annat som hänt den här dagen.

HAN: Hennes namn blir det enda ordet jag minns hur man säger.

HON: Vi hittar vår takt, den vi alltid hittar, byggd av år som känner varandra utan och innan.

HAN: Klimaxen kommer som den alltid gör mellan oss — synkront, överväldigande, hennes namn och mitt sammanflätade i mörkret.

HON: Efteråt, hans arm om mig, tänker jag att väntan alltid, alltid är värd det.