Dagboksblad, odaterat

Jag borde sluta skriva dagbok om detta, men jag vill minnas exakt hur det kändes.

Han kom hem sent igen, jobbet som alltid stulit mer tid än han lovat. Jag var redan i sängen, låtsades läsa, men bokens sidor hade inte vänts på tjugo minuter. Jag hörde honom i badrummet, vattnet som sköljde bort dagen, och jag väntade.

Han vet inte att jag väntar så här. Eller kanske vet han.

Han kom in utan ljus, bara månskenet genom gardinerna som avslöjade konturerna av honom. Jag lade ifrån mig boken. Han såg det, stannade till vid sängkanten, och frågan i hans blick behövde inget svar.

Jag drog honom ner till mig innan han hann säga något dumt om att det var sent.

Hans hud var fortfarande fuktig från duschen, kall mot min i kontrast mot värmen som redan byggdes inombords. Jag glömde boken helt, glömde klockan, glömde allt utom hans händer som hittade varje ställe de brukar hitta, som om kartan aldrig suddats ut trots alla år.

Han viskade något om att han saknat detta. Jag sa att han borde komma hem tidigare oftare.

Vi rörde oss tillsammans utan brådska, trots timmen, trots morgondagens tidiga väckning som väntade oss båda. Varje rörelse kändes som en påminnelse om varför vi fortfarande, efter all denna tid, väljer varandra varje kväll.

Han höll om mig länge efteråt. Jag somnade innan jag hann skriva mer, men jag ville komma ihåg känslan av hans arm över min midja, andetagen som sakta blev jämnare mot min nacke.

Imorgon blir en vanlig dag igen. Men ikväll var inte vanlig. Ikväll var vår.