Vindskammaren

Damm dansade i det svaga ljuset från den lilla glödlampan. Hon hade redan dragit av sig klänningen och stod bara i strumporna. Han kom fram, lyfte henne upp mot den låga takbjälken och lät hennes rygg vila mot det skrovliga träet. Hans händer for över hennes kropp, stannade vid brösten, kramade, drog lätt i vårtorna.

Sedan sjönk han ner. Munnen fann henne. Tungan öppnade, slickade, sög. Hon höll sig i bjälken ovanför, låren vilade på hans axlar. Fingrarna kom in, rörde sig djupt och krökta medan tungan fortsatte. Hennes fukt rann ner över hans haka. När hon började darra reste han sig.

Han lyfte hennes ena ben högt och styrde in kuken. Det gick i ett långt, stadigt drag. Hon kände varje åder, varje puls. Han rörde sig med tunga, långsamma stötar, höll hennes ben uppe. Träet bakom henne skrapade lätt mot huden. Hon kom först, kroppen spändes mot honom, vätska rann ner längs låret.

Han vände henne utan att dra ut sig, pressade henne framåt mot en gammal kista och fortsatte bakifrån. Nu med mer kraft. Hennes bröst gungade fritt. Han greppade hennes höfter och ökade takten. En andra våg kom snabbare, starkare. Hon greppade kistkanten.

Han följde strax efter. Med ett djupt andetag pressade han sig in maximalt och tömde sig i flera varma, långa stötar. Det läckte ut när han sakta drog sig ur. De blev stående där bland damm och gamla lådor, andfådda, medan vindskammaren låg tyst runt dem.